Sitter och tittar på min lille sovande hjälte. Känner mig både glad och ledsen för hans skull, allt skit som han har fått gå igenom under hela sin livstid. Och ändå är så stark med en livsgnista som är honom förundrad. Önskar att jag också hade en liten uns av detta...

Jag vaknar av att morgonskenets ljus speglar sig genom gardinerna på de varmt gula väggarna och inser snart att mina känslor är kluvna. Jag vet inte vad jag känner längre. Natten har varit god men det är ingen tröst för allt som jag går igenom nu. Jag suckar lite och drar in den torra rumsluften till följd av att jag blir tät i näsan. Hm, bara det inte är en förkylning på gång, men nej, jag vet också att det gärna blir så här av att tillbringa natten i detta rum. Suckar åter en gång och funderar om jag ska ta mig en dusch för att piggna till bättre och tänka lite mer positivt. Tror jag gör det...