Efter några kalla nätter har det äntligen blivit blom i våra äppelträd här hemma på gården och jag hoppas verkligen att de hinner slå ut och bära frukt i år. Våren är konstig nu för tiden mot när jag var barn och det känns nästan som om alla årstider har rubbats en hel del. Alla pratar ju om växthuseffekten och det kan jag nog hålla med om att det stämmer till en viss del. I alla fall så får vi hoppas på lite sol, värme, barfota mys i gräset och äpplen innan det är dags för höstens driv is och kyla. Ha det så gott, nu är det tajm för lite lunch...

Som jag berättat tidigare så trivs jag i skogen bland alla småknytt och dess mystik. Här om dagen tog jag med mig hundarna och 3 av mina egna småtroll ut för en liten picknik ute i det gröna. Vädret var väl inte det bästa, det kom en liten skur innan vi gick och sen mullrade det lite runt om, fast en bra bit bort som tur var.. :-)
När jag var liten så vistades jag mycket i skogen med farmor och farfar, vi gjorde mycket skoj ihop. Plockade lite kottar och gjorde djur, eller bara lekte och hade alltid lite fika med oss. Farfar lärde oss om fåglar och dess läten, och en gång vet jag att vi härmade en gök som blev vansinnig på oss och som jagade oss flygande. Vi fick springa för våra liv. ;-) Idag när jag hör göken så tänker jag ofta på farfar och att han är med mig, när jag är i skogen.
Farmor hade också alltid nya ideer om vad man kunde göra i skogen och av allt vi hittade på marken. Det var alltid lika kul och spännande varje gång som vi sov hos dem och tog vår lilla matsäck med oss ut för dessa utflykter. Vi cyklade ofta och tittade på djuren på landet också, ibland fick vi gå in till någon bonde och hälsa på alla djuren på nära håll, och tipspromenaderna som vi var med på, tänk vad mycket skojigt man kan minnas. Jag och farmor pratar ofta om våra gamla minnen när vi träffas, sen sitter vi och skrattar om allt tok vi gått igenom, tänk bara på alla svettapor vi mött genom åren. Ha Ha Ha, innan man visste vad det var! :-)
Ha det gott, nu ska jag göra kväller. :-)

Jag traskar fram genom snåren och de små torra grenar som fallit under vinterns tunga snö. Genom skogens stig traskar jag även denna gång mot okänt mål. Vart stigen leder vet jag inte, det är så skönt att bara få vara ensam en stund och ventilera alla tankar och känslor som växt sig där inne i hjärtgropen under en längre tid. Hundarna som är med mig rasar runt busandes bland stubbar och ris, jag ler lite förnöjt och njuter av deras närvaro. Våren är en härlig årstid med sin grönska och kvittrande fåglar. Jag traskar vidare och ropar på hundarna som nu sprungit iväg en bit bort för att sedan vika in på en ny stig som plötsligt delar sig. Hundarna kommer flåsandes med tungorna hängande långt ner utanför munnen och vi fortsätter längre in i den mörka skogen. Det känns lite kusligt nu, det har blivit tyst, inga fåglar som kvittrar och solens strålar når inte in riktigt mellan trädens stora hängande grenar. Plötsligt blir jag varse om att jag inte är ensam längre, jag stannar upp och tittar mig omkring,hundarna märker inget och i min enfald så tror jag att det är inbillning. men så, där borta vid den stora eken så är det något som uppmärksammar mina ögon. Lika plötsligt som det dyker upp så försvinner det. Vad var det? Med hjärtat pikande långt upp i halsgropen kallar jag in hundarna och kopplar dem. Jag är lika nyfiken som rädd men kan inte låta bli att gå lite närmare för att titta. Så jag går smygandes mot Eken och dess mål. Hundarna som hittills varit helt ovetande går sakta vid min sida och ju närmare vi kommer kan jag känna hur mina bultande hjärtslag blir starkare, när jag väl är framme vid eken så ser jag som så många gånger förr att det inte var något. Undrande går jag vidare och kommer snart ut på skogsvägen som leder hemåt. Lite fundersamt undrar jag om det är skogens "små" som spelar spratt med mig igen...

Våren har kommit med stormsteg och tiden bara rinner iväg. Det var längesedan som jag var här nu, hela vintern och våren har varit tung med långa dagar och sjukhusboende för mig och familjen. Dagar som varit svåra att uthärda medan en del varit lättare. Nya bekantskaper har också uppstått mellan alla oss familjer som bott under samma tak under de längre mörka vinterdagarna med samtal om känslor, välbefinnande,desperation, lycka och sorg. Jag är glad att ha fått så många nya vänner under tiden som är i samma situation som jag och några av dem har jag tagit med mig hem när vi nu fått återkomma till vårt eget hem. Dock måste vi åka tillbaka varje vecka för läkarbesök och provtagningar men de känns mer eller mindre som en baggis i jämförelse med allt som varit hittills. Tankarna går just nu till den familj som även miste sitt enda barn, en son på 9 månader här om dagen. Jag är djupt tacksam att jag hann få en liten pratstund med mamman trots hennes chocktillstånd och förtvivlan, skönt är att de får komma hem igen efter allt de gått igenom, men det som känns så sorgligt är de får flyga hem med honom i likkista...