Jag går längs vägen bort från alla ljud och ut i skogens lugna kyliga vrå. Mina andetag kommer ut som små rökiga moln och försvinner mot den klara himlen. Jag tar ett djupt andetag och fortsätter mot oanade mål i den kyliga morgondisen. Det är tyst och det enda ljud som hörs är knarret från mina skor som når snön vid varje steg. Jag njuter av stunden, lugnet och den tidiga morgonsolen som är på väg upp. Släpper mina hundar lösa vid skogsbrynet och som genast springer iväg mot skogens mitt och busar av sig all energi som de hunnit samla på sig under nattens sömn. Deras färd går mellan träden och jag ser mossan flyga upp efter deras vilda rusningar. Jag ler lite smått, fortsätter några steg framåt för att sedan vika av mot stigen som leder oss djupare in i skogens mörker. Jag kallar in hundarna som rasat av sig en bit bort och de kommer efter springande med flåsande hängande tungor långt utanför mungiporna. Gemensamt fortsätter vi vår lilla promenad under lugnare former.
Plötsligt blir allt svart och jag känner hur någon tar tag i min jackrygg och lyfter upp mig mot den mörka himlen som utan förvarning dykt upp ovanför oss. Långt där nere ser jag hundarna som åter börjat leka, längs stigen som om inget hänt. Jag kämpar för att komma loss men greppet är hårt. Paniken kommer genast som ett brev på posten och jag kämpar efter luften som plötsligt tagit slut och trycker mot min bröstkorg och vägrar släppa. Plötsligt vaknar jag blöt och kallsvettig i min säng. Med rinnande tårar känner jag att hjärtat jobbar febrilt i takt med min panikräddsla. Jag inser efter en stund att det bara var en dröm. En dröm i mängden av alla jag har om att jag bara försvinner...

Min glasbubbla är skön att krypa in i ibland när det blir för mycket. Jag stänger ute allt och alla och kan samla energi genom den. Jag vet att jag är jobbig för mina närmaste och vet att de tycker det är jobbigt när jag har sådana här stunder. Fösöker ändock att hålla en liten glugg öppen för att hålla lite kommunikation vid liv oss emellan. Det är mycket som jag skulle kunna skriva om här men det är många av mina nära och kära som börjat läsa min blogg så jag avstår att skriva mina innersta tankar och funderingar. Det var meningen att denna skulle bli ett andningshål och få skriva av mig, men sedan de fick reda på den så har jag bestämt mig för att avstå vissa skrivande delar...

Igår hade jag med hjälp av ett ex antal extra piller en rätt skaplig dag och kunde till och med gå ut och åka lite pulka med sonen som varit hemma i stort sett under hela höstterminen pga. sin infektionskänslighet. Han har hemundervisning för att inte halka efter i skolan. Det är skönt att ha honom nära även om han också har dagar som han inte mår bra och är jobbiga...

Dagar kommer och dagar går

Första ljuset redan brinnande står.

I fönstren stjärnor och stakar lyser.

Jag i soffan med tända ljus myser.

Vintern är ännu blöt och grön.

Hör ledsna barns suck och stön.

Tid det ändå finns kvar.

Till en vit jul med tomtefar.

Ha en fortsatt bra 1:a advent!