Dagar kommer och dagar går. Hela livet är som en lång och ibland svår bergochdalbana. Vissa av dem vill man bara stå där uppe för att känna all styrka och vindens ljumma bris smeka ens kind. Andra dagar då de mörka makterna har slagit sina klor i en då vill jag åter stå där och invänta att vinden ska komma förbi och kalla mig välkommen till den ljusa och vänliga världen, där all smärta är som bortblåst och tabletter inte behövs för att klara av dygnets alla värktimmar. Jag grubblar mycket och ofta varför just jag? Egentligen är jag är inte ensam, det vet jag, världen är stor. Men just nu är jag inne i en mycket jobbig fas av mitt liv där jag känner mig som ett eget jordklot och måste lära mig leva med smärtan och acceptera den, samt att ta dagen som den är men det är inte så lätt som man kan tro. De mörka makternas klor verkar ha varit oklippta under lång tid nu och jag kämpar verkligen för att de ska gå av så att jag kan ta mig upp ur skiten. Att jag klarat mig så här långt beror bland annat på djuren men också alla mina småtroll och trollfar som är min stora trygghet här i livet. De kan till och med få mig på bättre humör och skratta vid tillfälle, så det lilla lilla hoppet finns ändå någonstans där under ytan och vill upp. Dagarna är en evig kamp och så länge som de små glädjestunderna kan skymtas så kämpar jag vidare...