Nu har nedräkningen börjat inför årets svåraste val. Egentligen så finns det inga val, det är som att välja mellan pest eller kolera. Det är lika illa båda delarna. Det märks på hela familjen att det snart är dags, alla är vresiga och småirriterade och vill vara för sig själva, men ändå finns det en form av närvaro törstande av kramar och bekräftelse. Jag hoppas att vi kommer att orka kämpa tillsammans nu och klara oss igenom denna period. Och framför allt att min lilla trollunge kommer att bli helt frisk. Att genomgå en benmärgs transplantation är både hårt för kropp och själ och att behöva utsätta honom för denna behandling känns inte kul. Men vi har inga val, vi måste göra det här, tårarna bränner bakom ögonlocken bara jag tänker på allt skit och gråta får man göra när ingen ser, jag måste vara stark och orka kämpa för hans skull....