Bara 17 dagar kvar nu. Jag försöker för mina älskade trollungar upprätthålla en lugn fasad, fast kroppen bara skriker inombords. Det är tufft att vakna varje morgon med vetskapen om att man närmat sig ytterliggare den stora dagen D. Jag vill inte men vet att detta måste göras, min mage gör redan uppror, matlusten finns inte, känslan för att göra något saknas, nätterna är hemska med sina mardrömmar och hur jag än vrider och vänder på klockans visare så kan jag inte ändra på något. Det är bara att följa med och se hur de sakta men säkert rör sig framåt. De tunga salta tårarna bränner åter bakom ögonlocken och jag fascineras av hur mycket väta de egentligen kan innehålla och att de aldrig tar slut, måste vara stark och orka, om inte så i alla fall för mina älskade...