Efter en tid med mycket kyla och en sol som lyst med sin frånvaro så vaknade jag idag av att den äntligen lyste på en blå himmel. Gud, om du bara visste hur mycket jag har längtat efter den. Jag trotsade dagens -15 grader och klädde på hundarna sina vintertäcken för en egen stund och promenad. Det enda som hördes var mina knarrade skor mot den vita marken, det var till och med så att solens strålar värmde lite grann, helt otroligt! =)

Jag kände också, att jag var tvungen att gå ut och göra mig av med all ilska och frustration som jag bar inom mig. Jag förlorade nämligen en av mina älskade kaniner i förrgår. Jag åkte till veterinären vid 10.30 för han såg inget vidare pigg ut, och var lite hängig. De kollade lungor och hjärta för jag var rädd att han hade blivit förkyld nu när det var som kallast. De gick igenom honom men de hittade inget fel, förrän de tog tempen på honom. Den visade sig ligga på 32 grader, och en kanin ska ligga på 37 grader så han hade blivit kall. Orsaken till detta kunde de inte säga för han kunde ha en bakomliggande sjukdom som gjorde detta eller också så hade han blivit nedkyld pga. våra kall grader. Tyvärr så var oddsen dåliga för han kunde inte hålla sin värme själv, det var bara att åka hem och hålla tummarna för att han skulle klara sig. Det var värme och vätska som gällde, så jag satte honom genast innanför min tröja mot kroppen och åkte hem. Jag fick sakta men säkert i honom lite vätska med en spruta, och till min glädje så svalde han själv till en början. Vid ca 11.50 började han bli orolig och jag försökte att ge mer vätska, men det var då jag såg förstod att detta inte kommer att gå bra, för han svarade inte och ville svälja själv. Mycket riktigt så började han rycka och skrika i min famn strax där efter och allt var över på en halv minut. Jag tycker det var jättejobbigt och var mycket ledsen efteråt. Han fick inte ens bli 1 år och det finns inte ord för vad jag jag känner. Jag mår fortfarande mycket dåligt av det som hänt och undrar om jag hade kunnat gjort något annorlunda. Veterinären trodde inte att han led och hade ont. Hon sa att det fanns en liten chans och den ville jag verkligen ge honom så jag tog honom med hem som sagt, men tyvärr så kunde jag inte hjälpa honom.... <3