Ett frostigt, kallt och mörkt vinterland ser jag när jag tittar ut genom det kvällsmörka fönstret. Min magknut är på upphällningen sedan ett flertal dagar och glädjen har försvunnit sedan länge. Min oro är större än någonsin och vetskapen om att detta kan vara min lilla trollunges sista helg i livet i sitt eget hem är mer än vad jag snart kan bära på mina redan tunga axlar. Jag vill inget hellre än att han ska bli frisk och jag hoppas verkligen att läkarna vet vad de gör, men att veta att det är en livsfarlig behandling, gör att det känns som att spela på Lotto där vinsten består i att välja mellan pest eller kolera. Men vi har inget annat val , för med vetskapen vi fått så är det ett risktagande hur vi än väljer. Livet är just nu outhärdligt med både psykisk och fysisk plågande stress. Resväskorna står väntandes i vardagsrummet på att fyllas till bredden för att sedan släpas iväg hemifrån och ut genom perrongen och upp på tåget mot oanade mål som jag inte önskar någon annan skulle behöva få genomgå. Ibland önskar jag att jag kunde vakna på morgonen och att allt detta vore en hemsk mardröm istället, men ganska så snart inser man att så är inte fallet...