För ganska så precis 1 år sedan kom det en liten skygg utmärglad herre till oss och sökte skydd inför höstens ruskväder. Då han vid förmodan troligen blivit utkastad pga tidigare ägares flytt. ( Vi har i efterhand fått höra fler olika versioner). Vi antar även att han under dessa år sedan familjen flyttat, bott kvar i den gamla gårdens förfallna ladugård och gått som "strykarkatt" runt omkring oss ute på åkrarna och levt på det som gick att äta. Vi har sett honom men inte anat att det var så illa. Då en ny familj flyttade in under denna höst, ansåg han antagligen att han inte skulle trivas och började vandra efter ny boplats. Han var ofta i närheten av vår gård, jamandes och gnällandes, men enormt skygg. Som djurvän kunde jag dock bara inte låta bli att börja mata honom, hösten var både kall och regnig med mycket blåst. Jag tyckte mycket synd om honom och han var enormt skygg och satt på ett mycket tryggt långt avstånd med hästlängder ifrån oss. Jag gav mig inte utan försökte dagligen med både lockade och pockade av både prat och mat. Till slut gick han fram och åt om vi lämnade platsen och efter 2-3 månader kunde jag sitta på avstånd när han gick fram för att äta, visserligen utomhus men ändå. Han slukade maten ofta,tuggade aldrig och hade en enorm hunger. Pälsen var i ett bedrövligt skick, en verklig luffare i sina sämsta trasor. Hela katten såg verkligen sliten och bedrövlig ut när man såg honom på närmare avstånd. Det dröjde ett bra tag till innan han litade på någon av oss, tydligen hade han bestämt sig för mig då det var mig han tydde sig till mest. Jag lyckades ordna en plats åt honom i makens utetält där en båt vinterförvaras, en plats högt upp, längst in med både skyddad boplats och daglig mat och vatten. Jag köpte kattlåda för att han skulle slippa gå ut i ovädret. När jag gjorde rent lådan syntes det i avföringen både det ena och det andra. Han hade verkligen levt på råttor, sopor och avfall. Ju längre tiden gick desto tryggare började han bli och lagom till  lucia fick jag även vara närvarande vid maten samt stryka lite lätt med fingrarna över hans kropp, men bara på nåder. Stel som en pinne och strykrädd till max, jag undrade ofta vad han verkligen varit med om, kände sorg över hur man kunde behandla djur på det här viset.
Till jul hade vår vänskap fått mer innebörd, jag kände att han litade mer och mer på mig och min familj, barnen fick också vidröra honom lätt nu om de var tysta och försiktiga. Han sov varje natt i bädden jag ordnat och ringde veterinären för rådfrågning hur jag skulle göra, vi började med att testa att avmaska honom. Vi krossade tabletter och lade i "blöt" kattmat. Veterinären hade inga hopp om att han skulle ta det, men han var så tunn och hungrig att han slukade alltihop rakt av. Han kom och gick som han ville. Vid den här tidpunkten så kunde jag även "klappa" honom och han stryka sitt ansikte mot mitt. Överlycklig som ett barn, kände jag att han hade börjat acceptera oss. =D

Tiden gick, vi blev mer och vana med att ha honom runt oss, men fortfarande osäkert betraktade han oss på avstånd. All beröring var på hans villkor. Det blev vår, och varma dagar låg han ofta någonstans ute på gräsmattan i ett hörn och betraktade oss alla, ju längre mot sommaren det gick desto mer tam blev han, han blev mer och mer delaktig utomhus när vi var ute. sommaren kom med både värme och sol och vi började nu se honom oftare inne på gården,han kom och talade om när han var hungrig, så vi började även att lägga några måltider strax utanför på glasverandans trapp, vi satt bredvid och efteråt kunde han pocka på vår uppmärksamhet och krypa upp i våra sittandes knän för lite kel. Lyckan blev total och nu är det höst, han bor fortfarande kvar. En av mina småtroll har döpt honom till Musse, vilket han även lystrar till. Vi kan idag ropa hans namn och han kommer genast springande med en jamning. Han håller sig runt vår tomt hela dagarna, går inga långa rundturer och håller sig där vi är. Musse  känner sig nu så pass trygg att han nu även börjat komma in genom vår veranda och in i  vardagsrummet ett par gånger. Oftast är det bara för matdags men även för en liten gosestund. Lyckan är total och nu till vintern ska jag försöka få honom att acceptera en inomhusplats, i kaninhuset. Fortfarande är allt på hans villkor men ju längre tiden får gå så tror jag mer och mer på att han vill vara med och leva med oss som en familjemedlem...