Huvudet är tomt, kroppen värker och jag är trött, trött och åter trött. Jag sitter långt nersjunken i soffan och lyssnar till akvariepumpens sövande ljud. Vrider blicken åt höger och ser in i brasans alla gula toner som speglar sig i glaset . Som vanligt så försvinner jag in i mina tankar men vaknar upp när habegäret efter något salt tar över, blir tvungen att resa mig upp ur den varma hörnan och traskar ut med tunga ömma fötter till köksskåpet där en salt jordnötspåse ligger och skriker mitt namn. Sprättar hål i ett litet hörn och häller ut några stycken i en liten skål som jag förnöjt slukar i min lilla soffhörna. Tankarna försvinner igen, denna gång till den gångna helgens utflykt, där jag och trollfar njöt till fullo av en heldag ensamma. Efter en stund så kommer jag på mig själv med att le, trots att lederna dunkar i takt med mina hjärtslag så kan jag le och det känns bra. Den dagen som vi fick tillsammans var mer än värdefull för oss. Jag känner mig plötsligt otillräcklig gentemot mina föräldrar och svärföräldrar för att jag inte kan tacka dem nog för all hjälp som de ger oss, de är mer än guld värda. Jag känner mig stolt som har dem och älskar dem för att de orkar stå ut med oss och våra trollbarn...