Jag går längs vägen bort från alla ljud och ut i skogens lugna kyliga vrå. Mina andetag kommer ut som små rökiga moln och försvinner mot den klara himlen. Jag tar ett djupt andetag och fortsätter mot oanade mål i den kyliga morgondisen. Det är tyst och det enda ljud som hörs är knarret från mina skor som når snön vid varje steg. Jag njuter av stunden, lugnet och den tidiga morgonsolen som är på väg upp. Släpper mina hundar lösa vid skogsbrynet och som genast springer iväg mot skogens mitt och busar av sig all energi som de hunnit samla på sig under nattens sömn. Deras färd går mellan träden och jag ser mossan flyga upp efter deras vilda rusningar. Jag ler lite smått, fortsätter några steg framåt för att sedan vika av mot stigen som leder oss djupare in i skogens mörker. Jag kallar in hundarna som rasat av sig en bit bort och de kommer efter springande med flåsande hängande tungor långt utanför mungiporna. Gemensamt fortsätter vi vår lilla promenad under lugnare former.
Plötsligt blir allt svart och jag känner hur någon tar tag i min jackrygg och lyfter upp mig mot den mörka himlen som utan förvarning dykt upp ovanför oss. Långt där nere ser jag hundarna som åter börjat leka, längs stigen som om inget hänt. Jag kämpar för att komma loss men greppet är hårt. Paniken kommer genast som ett brev på posten och jag kämpar efter luften som plötsligt tagit slut och trycker mot min bröstkorg och vägrar släppa. Plötsligt vaknar jag blöt och kallsvettig i min säng. Med rinnande tårar känner jag att hjärtat jobbar febrilt i takt med min panikräddsla. Jag inser efter en stund att det bara var en dröm. En dröm i mängden av alla jag har om att jag bara försvinner...