Våren har kommit med stormsteg och tiden bara rinner iväg. Det var längesedan som jag var här nu, hela vintern och våren har varit tung med långa dagar och sjukhusboende för mig och familjen. Dagar som varit svåra att uthärda medan en del varit lättare. Nya bekantskaper har också uppstått mellan alla oss familjer som bott under samma tak under de längre mörka vinterdagarna med samtal om känslor, välbefinnande,desperation, lycka och sorg. Jag är glad att ha fått så många nya vänner under tiden som är i samma situation som jag och några av dem har jag tagit med mig hem när vi nu fått återkomma till vårt eget hem. Dock måste vi åka tillbaka varje vecka för läkarbesök och provtagningar men de känns mer eller mindre som en baggis i jämförelse med allt som varit hittills. Tankarna går just nu till den familj som även miste sitt enda barn, en son på 9 månader här om dagen. Jag är djupt tacksam att jag hann få en liten pratstund med mamman trots hennes chocktillstånd och förtvivlan, skönt är att de får komma hem igen efter allt de gått igenom, men det som känns så sorgligt är de får flyga hem med honom i likkista...