Jag traskar fram genom snåren och de små torra grenar som fallit under vinterns tunga snö. Genom skogens stig traskar jag även denna gång mot okänt mål. Vart stigen leder vet jag inte, det är så skönt att bara få vara ensam en stund och ventilera alla tankar och känslor som växt sig där inne i hjärtgropen under en längre tid. Hundarna som är med mig rasar runt busandes bland stubbar och ris, jag ler lite förnöjt och njuter av deras närvaro. Våren är en härlig årstid med sin grönska och kvittrande fåglar. Jag traskar vidare och ropar på hundarna som nu sprungit iväg en bit bort för att sedan vika in på en ny stig som plötsligt delar sig. Hundarna kommer flåsandes med tungorna hängande långt ner utanför munnen och vi fortsätter längre in i den mörka skogen. Det känns lite kusligt nu, det har blivit tyst, inga fåglar som kvittrar och solens strålar når inte in riktigt mellan trädens stora hängande grenar. Plötsligt blir jag varse om att jag inte är ensam längre, jag stannar upp och tittar mig omkring,hundarna märker inget och i min enfald så tror jag att det är inbillning. men så, där borta vid den stora eken så är det något som uppmärksammar mina ögon. Lika plötsligt som det dyker upp så försvinner det. Vad var det? Med hjärtat pikande långt upp i halsgropen kallar jag in hundarna och kopplar dem. Jag är lika nyfiken som rädd men kan inte låta bli att gå lite närmare för att titta. Så jag går smygandes mot Eken och dess mål. Hundarna som hittills varit helt ovetande går sakta vid min sida och ju närmare vi kommer kan jag känna hur mina bultande hjärtslag blir starkare, när jag väl är framme vid eken så ser jag som så många gånger förr att det inte var något. Undrande går jag vidare och kommer snart ut på skogsvägen som leder hemåt. Lite fundersamt undrar jag om det är skogens "små" som spelar spratt med mig igen...