Nu har nedräkningen börjat inför årets svåraste val. Egentligen så finns det inga val, det är som att välja mellan pest eller kolera. Det är lika illa båda delarna. Det märks på hela familjen att det snart är dags, alla är vresiga och småirriterade och vill vara för sig själva, men ändå finns det en form av närvaro törstande av kramar och bekräftelse. Jag hoppas att vi kommer att orka kämpa tillsammans nu och klara oss igenom denna period. Och framför allt att min lilla trollunge kommer att bli helt frisk. Att genomgå en benmärgs transplantation är både hårt för kropp och själ och att behöva utsätta honom för denna behandling känns inte kul. Men vi har inga val, vi måste göra det här, tårarna bränner bakom ögonlocken bara jag tänker på allt skit och gråta får man göra när ingen ser, jag måste vara stark och orka kämpa för hans skull....

Ibland kan en bild säga mer än tusen ord...

Bara två dagar kvar till julafton och jag har varken orken eller lusten till att göra något klart. Varför är det så??? Kan det vara stress eller hur mitt liv ser ut. Jag förstår inte längre varför jag kämpar emot. Vissa dagar är lättare än andra, har försökt att reda ut vad det är för skillnad på dem men hittar ingen vidare lösning. Suck... Man får bita ihop nu och ta tag i det lilla som är kvar, försöka njuta av att det är vitt ute så kanske julkänslan infinner sig snart...

Jag går längs vägen bort från alla ljud och ut i skogens lugna kyliga vrå. Mina andetag kommer ut som små rökiga moln och försvinner mot den klara himlen. Jag tar ett djupt andetag och fortsätter mot oanade mål i den kyliga morgondisen. Det är tyst och det enda ljud som hörs är knarret från mina skor som når snön vid varje steg. Jag njuter av stunden, lugnet och den tidiga morgonsolen som är på väg upp. Släpper mina hundar lösa vid skogsbrynet och som genast springer iväg mot skogens mitt och busar av sig all energi som de hunnit samla på sig under nattens sömn. Deras färd går mellan träden och jag ser mossan flyga upp efter deras vilda rusningar. Jag ler lite smått, fortsätter några steg framåt för att sedan vika av mot stigen som leder oss djupare in i skogens mörker. Jag kallar in hundarna som rasat av sig en bit bort och de kommer efter springande med flåsande hängande tungor långt utanför mungiporna. Gemensamt fortsätter vi vår lilla promenad under lugnare former.
Plötsligt blir allt svart och jag känner hur någon tar tag i min jackrygg och lyfter upp mig mot den mörka himlen som utan förvarning dykt upp ovanför oss. Långt där nere ser jag hundarna som åter börjat leka, längs stigen som om inget hänt. Jag kämpar för att komma loss men greppet är hårt. Paniken kommer genast som ett brev på posten och jag kämpar efter luften som plötsligt tagit slut och trycker mot min bröstkorg och vägrar släppa. Plötsligt vaknar jag blöt och kallsvettig i min säng. Med rinnande tårar känner jag att hjärtat jobbar febrilt i takt med min panikräddsla. Jag inser efter en stund att det bara var en dröm. En dröm i mängden av alla jag har om att jag bara försvinner...

Min glasbubbla är skön att krypa in i ibland när det blir för mycket. Jag stänger ute allt och alla och kan samla energi genom den. Jag vet att jag är jobbig för mina närmaste och vet att de tycker det är jobbigt när jag har sådana här stunder. Fösöker ändock att hålla en liten glugg öppen för att hålla lite kommunikation vid liv oss emellan. Det är mycket som jag skulle kunna skriva om här men det är många av mina nära och kära som börjat läsa min blogg så jag avstår att skriva mina innersta tankar och funderingar. Det var meningen att denna skulle bli ett andningshål och få skriva av mig, men sedan de fick reda på den så har jag bestämt mig för att avstå vissa skrivande delar...

Igår hade jag med hjälp av ett ex antal extra piller en rätt skaplig dag och kunde till och med gå ut och åka lite pulka med sonen som varit hemma i stort sett under hela höstterminen pga. sin infektionskänslighet. Han har hemundervisning för att inte halka efter i skolan. Det är skönt att ha honom nära även om han också har dagar som han inte mår bra och är jobbiga...