Att vara i storstan tär på mina krafter. Det är sådant tempo hela tiden att jag knappt hänger med. Och kallt är det också, usch vilken rå kyla. I morgon ska vi få lite dock få lite besök, ska bli skönt att få krama de små, saknaden efter dem är hemsk och outhärdlig...

Efter många intensiva dagar så har jag äntligen fått lite lugn. Men det känns i kroppen och jag har varit tvungen att äta extra medicin för att orka. det här är bara början, undrar hur det kommer att bli sedan när allt startar. Jag saknar både de trollbarn och djuren som är kvar hemma och jag hade god lust idag att åka hem och hämta dem. Förstår inte hur jag ska orka vara utan dem och kämpa här samtidigt.

Igår hade jag huvudvärk av allt planerande och packning så det var bara att inse ren fakta och släppa allt för att hoppa ner i bädden. Idag är det bättre men jag känner mig en aning duven efter gårdagens stress och jäkt.

Nu är nästan allt packat och klart, bara handbagaget och laptopen återstår, men det tar vi i morgon...

Ha det gott så hörs vi snart!

Ett frostigt, kallt och mörkt vinterland ser jag när jag tittar ut genom det kvällsmörka fönstret. Min magknut är på upphällningen sedan ett flertal dagar och glädjen har försvunnit sedan länge. Min oro är större än någonsin och vetskapen om att detta kan vara min lilla trollunges sista helg i livet i sitt eget hem är mer än vad jag snart kan bära på mina redan tunga axlar. Jag vill inget hellre än att han ska bli frisk och jag hoppas verkligen att läkarna vet vad de gör, men att veta att det är en livsfarlig behandling, gör att det känns som att spela på Lotto där vinsten består i att välja mellan pest eller kolera. Men vi har inget annat val , för med vetskapen vi fått så är det ett risktagande hur vi än väljer. Livet är just nu outhärdligt med både psykisk och fysisk plågande stress. Resväskorna står väntandes i vardagsrummet på att fyllas till bredden för att sedan släpas iväg hemifrån och ut genom perrongen och upp på tåget mot oanade mål som jag inte önskar någon annan skulle behöva få genomgå. Ibland önskar jag att jag kunde vakna på morgonen och att allt detta vore en hemsk mardröm istället, men ganska så snart inser man att så är inte fallet...

I morgon börjar allvaret igen efter allt vinterlov med skön gemensam ledighet och god mat som man ätit upp sig med för man har ju inte kunnat göra så mycket mer. Vi har haft så kallt att de små trolltygen inte kunnat vistats utomhus och nu börjar det märkas även inne av deras överaktiva energi som de inte kunnat rasa av. Trollfar börjar jobba, några av trolltygen ska till skolan, några hemma och jag ska ta och försöka städa ut julen. Detta innebär också att det blir hög tid till att ta sig kragen för all planering inför vårt nästkommande tillfälliga boende. Dagarna har gått fortare än jag räknat med, men det beror väl på att jag vill förtränga det som skall komma lite grann. Men som sagt det är dags att vakna upp till verklighet och skrida till verket...

Efter en tid med mycket kyla och en sol som lyst med sin frånvaro så vaknade jag idag av att den äntligen lyste på en blå himmel. Gud, om du bara visste hur mycket jag har längtat efter den. Jag trotsade dagens -15 grader och klädde på hundarna sina vintertäcken för en egen stund och promenad. Det enda som hördes var mina knarrade skor mot den vita marken, det var till och med så att solens strålar värmde lite grann, helt otroligt! =)

Jag kände också, att jag var tvungen att gå ut och göra mig av med all ilska och frustration som jag bar inom mig. Jag förlorade nämligen en av mina älskade kaniner i förrgår. Jag åkte till veterinären vid 10.30 för han såg inget vidare pigg ut, och var lite hängig. De kollade lungor och hjärta för jag var rädd att han hade blivit förkyld nu när det var som kallast. De gick igenom honom men de hittade inget fel, förrän de tog tempen på honom. Den visade sig ligga på 32 grader, och en kanin ska ligga på 37 grader så han hade blivit kall. Orsaken till detta kunde de inte säga för han kunde ha en bakomliggande sjukdom som gjorde detta eller också så hade han blivit nedkyld pga. våra kall grader. Tyvärr så var oddsen dåliga för han kunde inte hålla sin värme själv, det var bara att åka hem och hålla tummarna för att han skulle klara sig. Det var värme och vätska som gällde, så jag satte honom genast innanför min tröja mot kroppen och åkte hem. Jag fick sakta men säkert i honom lite vätska med en spruta, och till min glädje så svalde han själv till en början. Vid ca 11.50 började han bli orolig och jag försökte att ge mer vätska, men det var då jag såg förstod att detta inte kommer att gå bra, för han svarade inte och ville svälja själv. Mycket riktigt så började han rycka och skrika i min famn strax där efter och allt var över på en halv minut. Jag tycker det var jättejobbigt och var mycket ledsen efteråt. Han fick inte ens bli 1 år och det finns inte ord för vad jag jag känner. Jag mår fortfarande mycket dåligt av det som hänt och undrar om jag hade kunnat gjort något annorlunda. Veterinären trodde inte att han led och hade ont. Hon sa att det fanns en liten chans och den ville jag verkligen ge honom så jag tog honom med hem som sagt, men tyvärr så kunde jag inte hjälpa honom.... <3

Här om dagen så firade jag min födelsedag, tack alla som kom och fikade. =)

Även om det är svårt att glädjas för stunden så kändes det skönt att kunna träffas och få lite annat i tankarna. Kanonbra presenter fick jag också, är helnöjd med allihop...

Tack än en gång! =)

Bara 17 dagar kvar nu. Jag försöker för mina älskade trollungar upprätthålla en lugn fasad, fast kroppen bara skriker inombords. Det är tufft att vakna varje morgon med vetskapen om att man närmat sig ytterliggare den stora dagen D. Jag vill inte men vet att detta måste göras, min mage gör redan uppror, matlusten finns inte, känslan för att göra något saknas, nätterna är hemska med sina mardrömmar och hur jag än vrider och vänder på klockans visare så kan jag inte ändra på något. Det är bara att följa med och se hur de sakta men säkert rör sig framåt. De tunga salta tårarna bränner åter bakom ögonlocken och jag fascineras av hur mycket väta de egentligen kan innehålla och att de aldrig tar slut, måste vara stark och orka, om inte så i alla fall för mina älskade...